dreggelhebbe

på vägen hem hör jag en röst ifrån skogen, du sa att jag var fin.

Ligger ensam i min säng, misströstar svunnen kärlek.
Vänder ansiktet mot fönstret och tittar ut.
Utanför är solen på väg upp igen, skyn är fri från moln och fåglar kvittrar.
Det som mina ögon fastnar vid är dock inte solen, månen eller fåglarna utan nattens sista stjärna.
För var minut som passerar lyser den svagare och svagare.
Snart försvinner den liksom natten.
Magiskt.
Och mitt i allt detta är det enda jag tänker på, dig.

(..)

Snart är det för ljust, jag kan inte längre urskilja stjärnan. Ljuset tar död på den.
Snälla, låt det bli mörkt igen.
Jag önskar du kunde se hur mycket jag lyser för dig, bara dig.
Nu gråter jag.
Om du bara visste.
Jag vill inte vara en ensam liten stjärna som lyser upp din natt ibland.
Låt mig vara din sol, låt mig lysa upp alla dina dagar.