jag ligger sömnlös i natt varje natt det är ditt fel jag sover inte längre min hjärna vilar aldrig mitt hjärta skenar iväg dygnet runt varje dag det är ditt fel
och jag älskar det
varför måste kärlek vara så jävla smärtsamt? varför älskar jag det? varför?
du vem är du? jag gillar dina läppar perfekta dina händer passar i mina låt mig hålla om dig är du kvar när jag vaknar? snälla, stanna stanna idag och imorgon
låt oss enas varför hata? varför älska? älska att hata? hata att älska? det finns för mycket hat varför lyssnar du inte längre? lyssna sluta må så jävla bra öppna ögonen se själv vad som händer andas och låt det sjunka in snälla gör något innan det är försent
en gång skulle jag åka till göteborg för att lyssna på brian jonestown massacre. jag fick åka själv eftersom ingen annan gillar mig. eller jag vet inte. ingen annan gillar i vart fall inte bjm. hur som haver. jag kom dit alldeles för tidigt. de skulle spela på sticky fingers sent en tisdag eller onsdagkväll. eftersom det, som så mycket annat, var en spontangrej anlände jag till sticky redan runt fem på eftermiddagen i tron om att det faktiskt skulle finnas lite folk där. någon god själ som köar finns det alltid och då kan jag umgås med han/henne, tänkte jag. men icke. när jag kommer till ingången är den stängd. det finns inte en människa inom synhåll. jaha. kul. jag sätter mig ner och väntar. efter tio minuter kommer det någon. woho! han går förbi. fan. ensam, ensam hela dagen. tralala. nynnar lite för mig själv. ytterliggare dryga trettio minuter passerar. en buss kör upp och stannar framför ingången. till min stora förvåning kliver hela bandet ut ur bussen. åhfan. de hejar. jag hejar. vafan är det som händer? några crewsnubbar bär frenetiskt in utrustning. rob, frankie och joel sätter sig brevid mig. VAFAN? gött. de fortsätter prata med mig. halvt förlamad av stunden ler jag nog mest bara. de röker. jag röker inte. anton kommer ut ur bussen. han går rätt in på sticky. fan. rob frågar vad jag gör. vad fan gör jag? smoke? jatack. vi röker. solen skiner. joel och frankie reser på sig och hjälper till med utrustningen. rob sitter kvar. vi röker lite till. marlboro. rob tycker det är gött att komma ut från bussen. förlamningen börjar släppa. fan vilka sköna killar. rob måste till slut gå. "ses där inne. njut av solen här ute. här får du" rob ger mig marlboropaketet. och *poff* så hade jag börjat röka på allvar.
But in psychoanalytic terms, the female figure poses a deeper problem. She also connotes something that the look continually circles around but disavows: her lack of a penis, implying a threat of castration and hence unpleasure. Ultimately, the meaning of woman is sexual difference, the absence of the penis as visually ascertainable, the material evidence on which is based the castration complex essential for the organisation of entrance to the symbolic order and the law of the father. Thus the woman as icon, displayed for the gaze and enjoyment of men, the active controllers of the look, always threatens to evoke the anxiety it originally signified. The male unconscious has two avenues of escape from this castration anxiety: preoccupation with the re-enactment of the original trauma (investigating the woman, demystifying her mystery), counterbalanced by the devaluation, punishment or saving of the guilty object (an avenue typified by the concerns of the film noir); or else complete disavowal of castration by the substitution of a fetish object or turning the represented figure itself into a fetish so that it becomes reassuring rather than dangerous (hence over-valuation, the cult of the female star). This second avenue, fetishistic scopophilia, builds up the physical beauty of the object, transforming it into something satisfying in itself. The first avenue, voyeurism, on the contrary, has associations with sadism: pleasure lies in ascertaining guilt (immediately assodated with castration), asserting control and subjecting the guilty person through punishment or forgiveness. This sadistic side fits in well with narrative. Sadism demands a story, depends on making something happen, forcing a change in another person, a battle of will and strength, victory/defeat, all occuring in a linear time with a beginning and an end. Fetishistic scopophilia, on the other hand, can exist outside linear time as the erotic instinct is focussed on the look alone. These contradictions and ambiguities can be illustrated more simply by using works by Hitchcock and Sternberg, both of whom take the lookalmost as the content or subiect matter of many of their films. Hitchcock is the more complex, as he uses both mechanisms. Sternberg's work, on the other hand, provides many pure examples of fetishistic scopophilia.
Inatt var det kallt. Riktigt jävla kallt. Det är dags att starta om på nytt. Utveckla mig själv. Jag ska nog backa ett steg för att sedan gå två steg framåt. till paradise. Välja en annan väg. Det nuvarande spåret känns mer och mer som en återvändsgränd. Nu kommer det bli bra. Hoppas jag. Jag ska bara våga också.
ibland tänker jag på den där kvällen. den där kvällen när det bara var du och jag. jag vill så hemskt gärna tillbaka. ändra allt jag sa och gjorde. förlåt. jag var en idiot. eller?
Jag vill skriva om Syd Barrett. Men efter att ha skrivit någon slags text om hans barndom och tidiga karriär kommer jag på mig själv. Jag tillför inget till det material som redan finns att tillgå. Vad har jag att komma med? Lilla jag? Absolut ingenting.
Vill man förresten mot alla odds läsa om Syd Barrett bör man läsa följande:
Crazy Diamond - Syd Barrett & the Dawn of Pink Floyd (Watkinson, Anderson, 1991) Syd Barrett: A Very Irregular Head (Chapman, 2010) Lost in the Woods - Syd Barrett and the Pink Floyd (Palacios, 1998) Psychedelic Renegades - Photos of Syd Barrett (Rock, 2007) Pink Floyd - The early years (Miles, 2006)
Eller varför inte se The Pink Floyd and Syd Barrett Story. Finns exklusivt och endast för er på tuben.
