dreggelhebbe

Grateful Dead har för mig alltid varit knepiga. Jag har aldrig riktigt förstått deras storhet. Har ändå lyssnat på en hel del av deras studioalbum och jag är väl medveten om att The Dead ska ha varit grymma live men ändock har det jag lyssnat på inte rört runt i huvudet mitt.
Dark Star är ju dock ett undantag, den går ju inte att ogilla!
Till och med Antonioni har med den i Zabriske Point. Wäy!

Anyway, för att komma till saken..
Här om veckan kom jag hem och var lite smått berusad, eller snarare appackad.
Jag fick iaf för mig att sätta på lite musik. Av nån outgrundlig anledning blev det Live/Dead med Grateful Dead (Livealbum ofc). Lite konstigt val med tanke på att jag egentligen inte hade lyssnat så mycke på det innan och det här var väl inte det bästa tillfället att lyssna in sig på ny musik, men ack så fel jag hade.
Dark Star öppnar albumet (antagligen därför valet föll på just Live/Dead) och med sin 23 min och 19 sek blev man helt trollbunden. Det var bland det sjukaste jag varit med om. Aldrig har 75 minuter gått så fort. Aldrig har jag varit så klar i huvudet men ändå so borta. Helt jävla lost. Musiken gick som i rundgång i hjärnan. Jerry Garcia gitarrsolon ekar fortfarande.
Det är kul hur det ska till olika substanser innan vi uppskattar saker.
Prova själv. Det är härligt.

Grateful Dead är ett brilliant liveband. Hur fan stavas brillijant? J? I?
Livet är fint ibland :)