hon.
En gång träffade jag en person som gjorde så starkt intryck på mig att jag efter vårt första möte sade till min vän att "henne, henne skall jag gifta mig med". På ynka tio timmar hade hon vänt upp och ner på allt i min värld och nu visste jag att begreppet kärlek vid första ögonkastet var sant. I alla fall nästan.
Håkan Hellström sjugner "Nu kan du få mig så lätt". Nu kan alla få mig så lätt. Men inte då. Då var jag svårare.
Hon krossade dock min mur totalt. Relativt enkelt. Det behövdes inte ens en kyss. Bara några leenden och ögonkontakt. Ögonkontakt. Hon var full, jag var nykter. Kvällen och natten var inte märkvärdig. Det var nästan jobbigt ibörjan, jag ville hem. Hon log, jag ville fortfarande hem. Hon log igen. Jag var svår, jag ville hem. Men jag gick inte hem. Jag stannade kvar. Hon var ju söt och hon log. Vi pratade. Vi pratade hela natten. När solen gick upp satt vi fortfarande kvar på samma stol som för 5 timmar sen. Vi hade pratat. På jukeboxen hade man spelat Roxette och Village People. Vi hade sjungit med. Det föll sig naturligt. Natten skulle inte få ta slut, snälla. Men det gjorde den. Morgonen kom och nya planer med den.
Så fort jag lämnade hennes sida visste jag att jag aldrig mer skulle få se henne. Och det var först när jag lämnat stolen och henne som jag förstod vad jag precis varit med om. Herregud, hon var ju min andra hälft! Även fast hon var kort och inte lyssnade på Pink Floyd.
Med mig mig från den kvällen har jag ett telefonnummer och en handfull med mobilbilder, mer finns inte. Försvinner det, försvinner hon. Det står till och med ett efternamn i min adressbok, Olson. Hon heter Olson. Olson är inte så fint egentligen, men nu är det nog det. Kanske skrev jag fel, det kanske skall vara Olsson? Hmm. Olson är bättre, Olson får det va. Hittar jag på min egen dröm nu? Hmm. Har hon existerat? Och varför har jag inte raderat telefonnummret än? Jag har skickat ETT sms till det nummret, och det var dagen efter. Aldrig ringt, det är jag för feg för. Det är ingen dirket mening att ha kvar det, det kanske till och med är fel nummer? Hon kanske lurade mig? Skrev jag fel? Varför svarade hon inte? Hmm.
Dagarna gick, veckorna gick. Till slut gick det till och med månader. Jag började att glömma av henne. Jag hade varesig hört eller sett av henne sen den kvällen.
En dag berättade jag hela storyn för en vän samtidigt som vi befann oss i kön för en Coldplaykonsert, för att avsluta hela berättelsen bad min vän att jag skulle peka på någon i kön som liknade henne så att hon kunde få en bild om hur hon såg ut. Jag pekade och pekade på en person som stod rätt långt bak i kön, hon var faktiskt ganska lik. Förbryllande lik. Var det inte hennes kompis som stod brevid? Äsch, jag inbillar mig bara saker nu när jag väl fört henne tillbaka in i tankarna.
Väl in i arenan hade vi hamnat perfekt mitt i smeten framför scenen, Coldplay hade gått på och jag var i lyckorus. Drömflickan var borta ur tankarna igen. Fix You har precis ebbat ut och jag har tillbringat hela låten med att, i ren lycka, krama och skrika texten tillsammans med min vän. Just i det ögonblicket är det någon som knackar mig på axeln. Ingen ovanligt då folk brukar ogillar att stå bakom mig som är såpass lång. Jag viftar bort det. Det knackar igen på axeln. Jag börjar bli lite arg. Det knackar en tredje gång. Jag vänder mig tillslut om och vem ser jag om inte hon. HON. "Jag visste inte att du gillar Coldplay?!" hör jag henne säga innan hon försvinner bort i folkhavet. Va? Vafan var det som precis hände? Var det hon? Är det hon? Är jag psykisktsjuk? Är jag hög? Hallucinerar jag? Är hon en illusion i min hjärna? Nej, 20 sekunder senare ser jag henne igen. Det är hon. Jag försöker komma över till henne. Det är svårt. Folk trängs. Svetten rinner. När vi äntligen står brevid varandra ger vi varandra en kram. Ljudvolymen är såpass hög att det knappt går att höra någonting. Vi kommer ifrån varandra igen och jag förstår galenskapet i att försöka stå på samma plats med henne resten av konserten. Vi får hitta varandra efteråt. När de sista tonerna ekar runt oss letar jag febrilt efter henne. Vart är hon? Jag väntar. Spanar. Väntar. Det börjar bli mindre folk framför scenen. Man kan röra på sig. Vart är hon? Jag ser henne inte. Tillslut är det bara jag och min vän kvar. VART ÄR HON? Vi blir tvingade att gå ut. Hon kanske står där ute och väntar? Men nej. Hon är borta. Borta. Dum som jag är ringer jag inte nummret till henne (?) som jag har i fickan. Varför gjorde jag inte det? Jag är kass. Vi får åka hem utan en ytterligare skymt av min drömflicka och min hjärna är skruvad. Vad var det egentligen som hände?
Några dagar efteråt har jag fått en vänförfrågan på Facebook. Det är från henne. Jaaaaaaaaaaaaaaaa! Lyckan spritter i min kropp. Äntligen finns hon. Hon finns ett knapptryck bort. Livet är härligt igen. Vi pratar igen. Hon ler ibland. Typ såhär ser det ut :).
Efter en vecka är hon plötlsligt borta från Facebook. Va? Vad har hänt? Jag tror till en början att det är internet som går segt, men nej. Hon är inte där dagen efter heller. Hon är inte min vän längre. Hon finns inte längre? Om hon bara visste vad jag kännde. Vad jag känner. Fan. Hon kom tillbaka. Men nu är hon lika borta som om alltid varit. Egentligen finns hon inte i min värld. Jag borde bara glömma henne. Men jag kan inte. Jag hoppas och hoppas att någon dag, kanske idag, kanske imorgon, så ska hon återfinnas i min närhet. Eller på Facebook. Det får duga, i alla fall till en början.
Håkan Hellström sjugner "Nu kan du få mig så lätt". Nu kan alla få mig så lätt. Men inte då. Då var jag svårare.
Hon krossade dock min mur totalt. Relativt enkelt. Det behövdes inte ens en kyss. Bara några leenden och ögonkontakt. Ögonkontakt. Hon var full, jag var nykter. Kvällen och natten var inte märkvärdig. Det var nästan jobbigt ibörjan, jag ville hem. Hon log, jag ville fortfarande hem. Hon log igen. Jag var svår, jag ville hem. Men jag gick inte hem. Jag stannade kvar. Hon var ju söt och hon log. Vi pratade. Vi pratade hela natten. När solen gick upp satt vi fortfarande kvar på samma stol som för 5 timmar sen. Vi hade pratat. På jukeboxen hade man spelat Roxette och Village People. Vi hade sjungit med. Det föll sig naturligt. Natten skulle inte få ta slut, snälla. Men det gjorde den. Morgonen kom och nya planer med den.
Så fort jag lämnade hennes sida visste jag att jag aldrig mer skulle få se henne. Och det var först när jag lämnat stolen och henne som jag förstod vad jag precis varit med om. Herregud, hon var ju min andra hälft! Även fast hon var kort och inte lyssnade på Pink Floyd.
Med mig mig från den kvällen har jag ett telefonnummer och en handfull med mobilbilder, mer finns inte. Försvinner det, försvinner hon. Det står till och med ett efternamn i min adressbok, Olson. Hon heter Olson. Olson är inte så fint egentligen, men nu är det nog det. Kanske skrev jag fel, det kanske skall vara Olsson? Hmm. Olson är bättre, Olson får det va. Hittar jag på min egen dröm nu? Hmm. Har hon existerat? Och varför har jag inte raderat telefonnummret än? Jag har skickat ETT sms till det nummret, och det var dagen efter. Aldrig ringt, det är jag för feg för. Det är ingen dirket mening att ha kvar det, det kanske till och med är fel nummer? Hon kanske lurade mig? Skrev jag fel? Varför svarade hon inte? Hmm.
Dagarna gick, veckorna gick. Till slut gick det till och med månader. Jag började att glömma av henne. Jag hade varesig hört eller sett av henne sen den kvällen.
En dag berättade jag hela storyn för en vän samtidigt som vi befann oss i kön för en Coldplaykonsert, för att avsluta hela berättelsen bad min vän att jag skulle peka på någon i kön som liknade henne så att hon kunde få en bild om hur hon såg ut. Jag pekade och pekade på en person som stod rätt långt bak i kön, hon var faktiskt ganska lik. Förbryllande lik. Var det inte hennes kompis som stod brevid? Äsch, jag inbillar mig bara saker nu när jag väl fört henne tillbaka in i tankarna.
Väl in i arenan hade vi hamnat perfekt mitt i smeten framför scenen, Coldplay hade gått på och jag var i lyckorus. Drömflickan var borta ur tankarna igen. Fix You har precis ebbat ut och jag har tillbringat hela låten med att, i ren lycka, krama och skrika texten tillsammans med min vän. Just i det ögonblicket är det någon som knackar mig på axeln. Ingen ovanligt då folk brukar ogillar att stå bakom mig som är såpass lång. Jag viftar bort det. Det knackar igen på axeln. Jag börjar bli lite arg. Det knackar en tredje gång. Jag vänder mig tillslut om och vem ser jag om inte hon. HON. "Jag visste inte att du gillar Coldplay?!" hör jag henne säga innan hon försvinner bort i folkhavet. Va? Vafan var det som precis hände? Var det hon? Är det hon? Är jag psykisktsjuk? Är jag hög? Hallucinerar jag? Är hon en illusion i min hjärna? Nej, 20 sekunder senare ser jag henne igen. Det är hon. Jag försöker komma över till henne. Det är svårt. Folk trängs. Svetten rinner. När vi äntligen står brevid varandra ger vi varandra en kram. Ljudvolymen är såpass hög att det knappt går att höra någonting. Vi kommer ifrån varandra igen och jag förstår galenskapet i att försöka stå på samma plats med henne resten av konserten. Vi får hitta varandra efteråt. När de sista tonerna ekar runt oss letar jag febrilt efter henne. Vart är hon? Jag väntar. Spanar. Väntar. Det börjar bli mindre folk framför scenen. Man kan röra på sig. Vart är hon? Jag ser henne inte. Tillslut är det bara jag och min vän kvar. VART ÄR HON? Vi blir tvingade att gå ut. Hon kanske står där ute och väntar? Men nej. Hon är borta. Borta. Dum som jag är ringer jag inte nummret till henne (?) som jag har i fickan. Varför gjorde jag inte det? Jag är kass. Vi får åka hem utan en ytterligare skymt av min drömflicka och min hjärna är skruvad. Vad var det egentligen som hände?
Några dagar efteråt har jag fått en vänförfrågan på Facebook. Det är från henne. Jaaaaaaaaaaaaaaaa! Lyckan spritter i min kropp. Äntligen finns hon. Hon finns ett knapptryck bort. Livet är härligt igen. Vi pratar igen. Hon ler ibland. Typ såhär ser det ut :).
Efter en vecka är hon plötlsligt borta från Facebook. Va? Vad har hänt? Jag tror till en början att det är internet som går segt, men nej. Hon är inte där dagen efter heller. Hon är inte min vän längre. Hon finns inte längre? Om hon bara visste vad jag kännde. Vad jag känner. Fan. Hon kom tillbaka. Men nu är hon lika borta som om alltid varit. Egentligen finns hon inte i min värld. Jag borde bara glömma henne. Men jag kan inte. Jag hoppas och hoppas att någon dag, kanske idag, kanske imorgon, så ska hon återfinnas i min närhet. Eller på Facebook. Det får duga, i alla fall till en början.
Kommentarer
Postat av: evelina
du skriver så fint, min vän.
Trackback
