Huset.
En gång bodde Jag på ett vandrarhem som egentligen inte var ett vandrarhem utan snarare ett hus som 10 personer delade på. Det var riktigt bra. Det var till och med så bra att man aldrig låste in värdesaker. Huset hade bara tre lås, ingången och de båda toaletterna. Alla vi som bodde där litade på varandra och det fanns ingen egentlig mening att låsa in sina värdesaker då det skulle vara tämligen lätt att luska ut vem den eventuella tjuven skulle vara. Vi var som en stor familj. Ibland lagades till och med gruppmiddag.
Vissa jobbade, andra inte. Jag jobbade inte. Egentligen var enda anledningen till att jag begav mig till den staden och det vandrarhemmet just jobb, men alkoholen vann. Visst drack de som jobbade också. Det skulle jag också kunnat gjort. Jag var faktiskt ute och letade jobb några dagar men gav snabbt upp. Till slut fann jag att det var rätt härligt att bara vara i och runt huset. Stranden var 150 meter bort och solen sken alltid. Längre än 200 meter ifrån huset befann jag mig sällan, mycket sällan. Angånende mitt jobbsökande fick jag faktiskt ett samtal från känd pizzakedja i närområdet några veckor senare. Dock befann jag mig ett antal hundra mil därifrån då.
Alkoholintaget blev kanske lite mycket. Vi var tre personer som varje dag köpte en 4 liter baginbox goon. VARJE DAG. Goonet var standard, sen drack vi riktig alkohol vid sidan om för att skölja ner. Billigt och bra.
Livet var fint. Jag tror faktiskt inte det regnade en enda gång under vår vistelse där. Eller kanske en gång.
Det var tur att vi fick lov att bo i huset. Dagen innan vi anlände hade tre irländare blivit utslängda då de drack för mycket och var för högljuda. Detta var rätt fjantigt eftersom alla gjorde det. Men det var tvunget att hända, annars hade inte vi fått plats.
I huset bodde det andra svenskar ifrån Kil, Sysslebäck, Tvååker och ett tag även Herrljugna. Det fanns någon/några tyskar. En av tyskarna var skallig och hade Led Zeppelin tröja. Det fanns de obligatoriska irländarna. En av irländarna hade sån grov dialekt att man inte förstod nånting. Det fanns även någon engelsman.
Stället hade nåt avtal med den lokala videobutiken vilket gjorde att vi varje vecka fick nya filmer till huset som vi kunde fördriva tid med. Musik fanns det också gott om, mängder med gamla och brända skivor fanns att till.
Livet var fridfullt och lyckligt. Dock var jag jävligt elak.
I och med att vi i huset litade såpass på varandra lät vi ibland, vissa mer än andra, våra saker ligga runt om i huset utan nån riktig koll på var de fanns.
Efter en kväll som slutade i spontanfylla och allsång såg jag att Led Zeppelins senaste samlingsskiva låg i den gigantiska skivhögen. Jag ville ha den skivan. Jag tog den skivan.
Dagen efter låg skivan i min ryggsäck. Det var lungt, tänkte jag. Herregud, ingen har koll på någonting här. En skiva mer eller mindre. Aldrig hade den spelats under hela min vistelse i huset heller. Det var väl nån som hade glömt den, eller möjligtvis tillhörde den vandrarhemmet. Nu tillhörde den dock mig. Det är en helt vanlig dag i huset, vi sitter vid sofforna på baksidan och dricker och konverserar. Plötsligt kommer den skalliga tysken i sin Led Zeppelin tröja och fråga om någon har sett hans skiva. Nej? Den där Led Zeppelinsamligen? "Nooo, perhaps it's in the livingroom?" Fyfan, vad har jag gjort? Instiktivt hade jag svarat nej för att i samma ögonblick förstå vad jag just gjort. Nu var det försent, inte kunde jag lämna tillbaka skivan nu. Nej. Det skulle bli för pinsamt. Kanske kunde jag lägga den nånstans inatt så att ingen märker och *poff* så är den tillbaka imorgon? Hmm. Nej, bäst att bara låta honom fortsätta leta. Så resonerade jag och lät den ligga kvar i min väska. Vi skulle åka vidare om ett par dagar och jag antog att tysken skulle godta att han tappat bort skivan. Den skulle säkert dyka upp igen. Men det gjorde den inte. Nu ligger den i stället någonstans i mitt rum. Jag skäms lite att jag tog den, förvisso var det inget jättevärdefullt. Men vad gör en backpacker med en skiva? Huh? Vad gjorde jag med en skiva? Den följde i alla fall med hem till Sverige och tysken fick helt enkelt åka vidare utan den. Förlåt.
Nu har jag tappat bort den. Jag har ett vagt minne av att jag la den brevid min säng för ett år sen. Sen åkte jag till Stockholm. Nu är jag tillbaka i samma rum. Men skivan ligger inte där jag la den. Den ligger säkert någon annanstans. Den dyker säkert upp snart igen.
Vissa jobbade, andra inte. Jag jobbade inte. Egentligen var enda anledningen till att jag begav mig till den staden och det vandrarhemmet just jobb, men alkoholen vann. Visst drack de som jobbade också. Det skulle jag också kunnat gjort. Jag var faktiskt ute och letade jobb några dagar men gav snabbt upp. Till slut fann jag att det var rätt härligt att bara vara i och runt huset. Stranden var 150 meter bort och solen sken alltid. Längre än 200 meter ifrån huset befann jag mig sällan, mycket sällan. Angånende mitt jobbsökande fick jag faktiskt ett samtal från känd pizzakedja i närområdet några veckor senare. Dock befann jag mig ett antal hundra mil därifrån då.
Alkoholintaget blev kanske lite mycket. Vi var tre personer som varje dag köpte en 4 liter baginbox goon. VARJE DAG. Goonet var standard, sen drack vi riktig alkohol vid sidan om för att skölja ner. Billigt och bra.
Livet var fint. Jag tror faktiskt inte det regnade en enda gång under vår vistelse där. Eller kanske en gång.
Det var tur att vi fick lov att bo i huset. Dagen innan vi anlände hade tre irländare blivit utslängda då de drack för mycket och var för högljuda. Detta var rätt fjantigt eftersom alla gjorde det. Men det var tvunget att hända, annars hade inte vi fått plats.
I huset bodde det andra svenskar ifrån Kil, Sysslebäck, Tvååker och ett tag även Herrljugna. Det fanns någon/några tyskar. En av tyskarna var skallig och hade Led Zeppelin tröja. Det fanns de obligatoriska irländarna. En av irländarna hade sån grov dialekt att man inte förstod nånting. Det fanns även någon engelsman.
Stället hade nåt avtal med den lokala videobutiken vilket gjorde att vi varje vecka fick nya filmer till huset som vi kunde fördriva tid med. Musik fanns det också gott om, mängder med gamla och brända skivor fanns att till.
Livet var fridfullt och lyckligt. Dock var jag jävligt elak.
I och med att vi i huset litade såpass på varandra lät vi ibland, vissa mer än andra, våra saker ligga runt om i huset utan nån riktig koll på var de fanns.
Efter en kväll som slutade i spontanfylla och allsång såg jag att Led Zeppelins senaste samlingsskiva låg i den gigantiska skivhögen. Jag ville ha den skivan. Jag tog den skivan.
Dagen efter låg skivan i min ryggsäck. Det var lungt, tänkte jag. Herregud, ingen har koll på någonting här. En skiva mer eller mindre. Aldrig hade den spelats under hela min vistelse i huset heller. Det var väl nån som hade glömt den, eller möjligtvis tillhörde den vandrarhemmet. Nu tillhörde den dock mig. Det är en helt vanlig dag i huset, vi sitter vid sofforna på baksidan och dricker och konverserar. Plötsligt kommer den skalliga tysken i sin Led Zeppelin tröja och fråga om någon har sett hans skiva. Nej? Den där Led Zeppelinsamligen? "Nooo, perhaps it's in the livingroom?" Fyfan, vad har jag gjort? Instiktivt hade jag svarat nej för att i samma ögonblick förstå vad jag just gjort. Nu var det försent, inte kunde jag lämna tillbaka skivan nu. Nej. Det skulle bli för pinsamt. Kanske kunde jag lägga den nånstans inatt så att ingen märker och *poff* så är den tillbaka imorgon? Hmm. Nej, bäst att bara låta honom fortsätta leta. Så resonerade jag och lät den ligga kvar i min väska. Vi skulle åka vidare om ett par dagar och jag antog att tysken skulle godta att han tappat bort skivan. Den skulle säkert dyka upp igen. Men det gjorde den inte. Nu ligger den i stället någonstans i mitt rum. Jag skäms lite att jag tog den, förvisso var det inget jättevärdefullt. Men vad gör en backpacker med en skiva? Huh? Vad gjorde jag med en skiva? Den följde i alla fall med hem till Sverige och tysken fick helt enkelt åka vidare utan den. Förlåt.
Nu har jag tappat bort den. Jag har ett vagt minne av att jag la den brevid min säng för ett år sen. Sen åkte jag till Stockholm. Nu är jag tillbaka i samma rum. Men skivan ligger inte där jag la den. Den ligger säkert någon annanstans. Den dyker säkert upp snart igen.
Kommentarer
Trackback
