dreggelhebbe

tittat på en massa bilder från tiden då allt var så mycket enklare
eller var det egentligen det?
du ler, jag ler.
du skrattar, jag skrattar.
jag druknar in i dina ögon. igen.
du pussas.

det är nog snarare så att man inte förstod hur svårt det faktiskt var.
därav hur allt slutade också. fan.
varesig du eller jag visste nog inte riktigt vad vi begav oss in på.
men kul var det.
synd bara att det skulle bli så djupa jävla spår av alltihopa.
där har vi problemet.
vi, jag, vågar inte öppna upp för mycket. då blir jag rädd att spåren, såren, ska bli för synliga. för djupa.
att stå naken inför någon kan vara jobbigt
att stå känslomässigt naken inför någon är jobbigare.

då visste man inte. då kastade man sig in i allt.
spåren finns kvar.
nu står man kvar.
tvekar
vill inte bli sårad
vill inte verka svag
vågar inte.

man intalar sig saker.
det kommer aldrig funka eftersom..
vi passar inte ihop, vi är så olika
det är inte rätt tidpunkt nu
hon är så mycket bättre än mig
vi är så unga och livet är så långt
vi är så gamla och livet är så kort
jag tror inte hon gillar mig.
fuckitall..

och när man väl upprepar det och tror på allt så finns det ingen mening att hoppa in naken i grytan. då kan jag stanna på avstånd och tycka lite synd om mig själv i några dagar istället. men mitt i det här klichérabblande glömmer man den största utav dem alla..

kärleken övervinner allt

nu ligger man istället här och förbannar en själv.
tänk om..
vad är det värsta som kunde hänt?
vad är det värsta som kunde hänt?
precis..
fan.

men så finns det ju en bakgrund till allting.
kanske det faktum att man ställde sig naken en gång.
det kanske gick rätt bra.
fram tills någon kanske sa.

det är synd att du inte är katolik

kärleken övervinner tydligen inte allt ändå.
du är borta
men spåren att du funnits finns kvar.