dreggelhebbe

Jag har haft tråkigt. När jag har tråkigt hänger jag mig åt musiken.
Därför har jag nu gjort något slags kollage över vad som kommit ut under 2011 som man inte får missa.
Jo, jag vet att det fortfarande bara är oktober.
Men jag hade som sagt tråkigt. Right.
Och jag vet att jättemycket inte finns med. 
Och jag vet att jättemycket jag själv lyssnar på inte heller finns med.
Men jag bryr mig inte nämnvärt över det.
Det här är vad jag ikväll, den 27 okt 2011, tycker att man borde lyssna på.
Man får inte lika tråkigt då. 



Feist släppte sin fjärde skiva Metals i Oktober 2011. De fyra första spåren är så fruktansvärt bra att det knappt finns. Graveyard är låt nummer två. Lyssna. Jag blir glad.



Wilco är bäst. Art of Almost är öppningsspåret på nya skivan The Whole Love och jag ryser varje gång jag lyssnar på låten. 



Har man missat Arctic Monkeys, och för den delen Alex Turner, bör man ta sig tid att kolla upp dem. Men inte tror jag någon har gjort det. Evil twin är B-sidan på senaste singeln. Jag säger det igen. B-sidan. Så jävla bra.



När Mogwai låter så här kan man lyssna på dem förevigt. Det märks att inspiration har kommit tillbaka. Tack!



Radioheads album The King of Limbs kan vara det bästa på hela året. Lyssna för bövelen om ni inte har gjort det.



Sen bor jag ju i Umeå numera och vad passar då inte bättre än att fantastiska deportees släpper sitt nya album Island & Shores iår. Titelspåret är bäst. Jag ryser här med. Kan lyssna hur många gånger som helst. Åh!



Egentligen vill jag skriva något djupt nu. Något som får er att hoppa till och tänka att "Oj. Ja, det är sant. Gud va vis och grym han är."
Men jag tror nog inte det kommer hända.
Det händer sällan.
Egentligen är det mesta bara meningslöst pladder.
Men man tar fasta vid det ändå. 
Trevligt.
Ytligt.
Fast vackert är det.