så är vi där igen
livet är som vanligt.
känslorna svallar över
huvudet tänker för mycket.
jag bara väntar och väntar.
väntar och väntar.
hör av dig.
du finns ju där.
jag finns här.
jag väntar.
jag vet inte om det är jag som inte förstår
du borde förstå nu, tycker jag.
förstår jag ingenting?
är jag blind och döv?
du räddar mig upp från skiten
men lika snabbt hamnar jag där nere igen
i alla fall känns det så.
fattar jag ingenting?
jag tror inte du förstår hur sårbar jag är.
men det finns väl inget bättre..
kanske är det jag som ska höra av mig?
kanske är det så att det inte finns något bättre än den korta korta stunden jag inser att du faktiskt hör av dig.
kanske är det bara det jag suktar efter?
kanske.
kanske skriver jag bara en massa strunt eftersom jag lyssnar på the smiths igen.
kanske.
the story is old, i know.
but it goes on
