dreggelhebbe

en gång skulle jag åka till göteborg för att lyssna på brian jonestown massacre. jag fick åka själv eftersom ingen annan gillar mig. eller jag vet inte. ingen annan gillar i vart fall inte bjm. hur som haver. jag kom dit alldeles för tidigt. de skulle spela på sticky fingers sent en tisdag eller onsdagkväll. eftersom det, som så mycket annat, var en spontangrej anlände jag till sticky redan runt fem på eftermiddagen i tron om att det faktiskt skulle finnas lite folk där. någon god själ som köar finns det alltid och då kan jag umgås med han/henne, tänkte jag. men icke. när jag kommer till ingången är den stängd. det finns inte en människa inom synhåll. jaha. kul. jag sätter mig ner och väntar. efter tio minuter kommer det någon. woho! han går förbi. fan. ensam, ensam hela dagen. tralala. nynnar lite för mig själv. ytterliggare dryga trettio minuter passerar. en buss kör upp och stannar framför ingången. till min stora förvåning kliver hela bandet ut ur bussen. åhfan. de hejar. jag hejar. vafan är det som händer? några crewsnubbar bär frenetiskt in utrustning. rob, frankie och joel sätter sig brevid mig. VAFAN? gött. de fortsätter prata med mig. halvt förlamad av stunden ler jag nog mest bara. de röker. jag röker inte. anton kommer ut ur bussen. han går rätt in på sticky. fan. rob frågar vad jag gör. vad fan gör jag? smoke? jatack.
vi röker. solen skiner. joel och frankie reser på sig och hjälper till med utrustningen. rob sitter kvar. vi röker lite till. marlboro. rob tycker det är gött att komma ut från bussen. förlamningen börjar släppa. fan vilka sköna killar. rob måste till slut gå. "ses där inne. njut av solen här ute. här får du" rob ger mig marlboropaketet. och *poff* så hade jag börjat röka på allvar.